Kaxigt
^En bild som du skulle vilja hela världen skulle se dig som. Ser så jävla kaxig ut, typ "walla, ingenting du säger kan få mig ens att rycka ett finger för, din inkompetenta jävel".
Känner mig som kaxigast när jag är förbannad. Vet inte varför, men tänker lite att det kan vara för att om man verkligen brinner för något man kan a till o om, och det ifrågasätts, vem blir inte arg då? Någon säger att något du har upplevt, en känsla du känt, en plats du har lekt som barn på, din syn på världen, en gammal kärlek, är ren bullshit. Vem fan blir inte arg då? Då skiter man gärna fullständigt i moral(mord är inte ok, men jaja), lojalitet, status (whatever, vi alla ska ändå samma väg vandra. Bara för din pappa äger hela Sthlm betyder inte att du har rätt, slyna), för att visa motsatsen till den andres åsikt. Då blir man väldigt kaxig, står vid sin sak.
Därför gillar jag lite att bli förbannad och reagera starkt på olika saker, t ex. att de har fällt hela skogen vid min gamla lågstadieskola så barnen har ingenstans att bygga kojor i. Inte direkt att jag brukar hänga där och leka skogsmulle, men har ju gjort det när jag var 6-8 år. Nu ska inte ungarna som går där idag få göra det, bara för att cash is king och killen som äger marken antagligen lever som eremit och inte vet något om medmänsklighet. Då blir jag förbannad, och blir jävligt kaxig över den skogsdungen. När jag gick förbi där när de fällde ner träden brukade jag glo förbannat på mannen i maskinen som flyttade på de fällde träden som log osäkert mot mig.
Är som en gubbe, tjurig och vill ha det som det alltid har varit!
♥
Kommentarer
Trackback
