ellinorkraft

Det är ju lite så att man, självklart inte med mening för man är ju så rar och gosigo, dömer vissa människor som ett par no lifers som bara sitter och tuggar tuggummi och blåser såpbubblor med sina flätor i håret, iklädd i en franskrutig klänning med knästrumpor på helger.

Men om man bara träffar dessa människor i, exempelvis, skolan där de då råkar ha på sig franskrutig klänning med knästrumpor och tuggar Hubbabubba, så är det ju nästan helt omöjligt att veta om dem verkligen är sådana no lifers som man tror de utstrålar.

Det är väl klart som korvspad att människorna inte bara är dem människorna är det dem utstrålar framför en människa de inte är speciellt bra vän med, i sådana fall skulle ju min favoritsyssla på fritiden vara att sitta under en gran och lukta på kottarna och läsa gamla böcker lånade från bibblan.

Jag är ju egentligen lite högljudd ibland och drar alldeles för uttänkta skämt som jag har gapskrattat åt för mig själv i huvudet, som då ingen runtom mig fattar. Men det är ju inte precis att jag ställer mig på bänken i, exempelvis, skolan och utropar i gäll röst "okej allihopa! här kommer det som you all have been waiting for!.. det var en gång en tysk, en kines och en Bellman som skulle..."

Okej, dåligt exempel, jag skulle inte göra det annars heller. Jag glömmer alltid bort roliga historier, och så förklarar jag mig runt poängen så alla skrattar lite tvingat med ett "bra försök i alla fall, gumman"-leende.

Det finns alldeles för många snorungar som dömer andra snorungar i förtid.