ellinorkraft

Hatar jag andra, så gör det ju inget om de inte tycker om mig. Det är därför det ofta "av slumpen" är så att jag "bara haaatar" en människa som "råkar" inte tycka om mig.

Hemskt egentligen.

Varför kan inte jag också vara en sådan där älskande människa som bara går runt och gosar med alla? Istället är jag tjejen med världens värsta PMS en gång i månaden och irriterar mig på minsta lilla sak (då jag är som värst).

Det för ju i och för sig med sig att jag då gärna säger som jag tycker, men också att jag kan säga detta på ganska otrevligt sätt.

"Ibland kanske du går lite... hårt mot de andra med dina argument, det är ju bra att du kan säga din åsikt, men det är viktigt att låta de andra få säga sitt. Men det ska vi arbeta med, Ellinor!!!! Snart ska du få lära dig att uttrycka dig snällt!!" som min älskling till mentor sa till mig i våras.

Något jag också har märkt att alltid när jag blir arg, alltså som-in-i-helvete-flyförbannad-arg, så blir jag nästan våldsam. Som när jag hade fått "helt fucking fel roll" i teatern, så fick jag ett rage-utbrott på mot en vägg och slog mina böcker mot den. Liksom vad är det för präktig a la svenne-reaktion?

Alltså okej, om jag blir arg på någon så är det inte direkt så att jag går fram till den människan och börjar mucka gräl (skulle nämligen troligtvis förlora eftersom jag får extremt dåligt samvete av att råka slå någon).

Skönt att typ ingen läser min blogg, hemskt att folk skulle veta att jag är mer eller mindre psykisk sjuk.