Måste bara skriva hur glad jag blev av era kommentarer, satt och log för mig själv när jag läste dem!
Ny engelsklärare idag, som antagligen aldrig har mött en estetklass förut, för direkt försökte hon vara jätte "spexig" och vifta med armarna, göra massa grimaser och säga saker som "jaa, ni är ju esteter, så ni gillar ju att stå inför folk, eller hur!??!? Ni är ju lite speciella!". Stod där och försökte håna oss, eller vad?
Hon var typ helknäpp.
Lite ironiskt att hon beskrev sig själv som "enthusiastic, efficient and NOT evil!" när typ alla som har haft henne säger att hon är jättesträng.
Åh, förresten! För någon vecka sedan så fick jag en systemkamera av min farfar från 1948! Han sa att den "ändå bara ligger och skräpar i en låda, och du Ellinor gillar väl såna dära saker? Gamla?". Blev överlycklig! Nu står den bara fint på min Stringhylla, men ska försöka hitta någonstans där man kan köpa en filmrulle och fota med den!
Lite överestetisk bild kanske, men här är den i alla fall! Fiiin!
Ellinor has checked in on Rålis with Håkan Hellström
Bebi ♥
Rålambshovsparken i söndags där de visade en rulle om Håkan, den var bäst, log hela tiden. Han är så gryyyyym.
Tycker förresten det är underbart att de har tagit bort, för i vinter, regeln om att det "baaaara får vara 210 vargar i Sverige, för vi är ju almighty God", upp med viltstängselna och låter djuren leva säger jag! Woho.
Hel ointressant just nu, men walla, livet går bra i alla fall.
Skänk en månadslön till Ellinor, pengarna går oavkortat till hennes lilarosa plånbok som kommer användas till extern hårddisk, kläder, almannacka, skulder & mobil.
Var den som förändrar världen för Ellinor, gör det här, gör det nu.
Du kommer eventuellt ångra dig.
(Vi ansvarar inte för slösande av pengarna.)
Jag såg seriöst livet passera i revy för mig idag.
Stod på Östermalms tunnelbana och såg hur skyltarna visade att tåget mot Mörby centrum kommer om 3, 2, 1 min, men sen kom aldrig det där förbannade tåget. Det började från början och alltfler människor samlades på perrongen. En man kom fram till mig och frågade:
"Du råkar inte veta varför det är rök i slutet av perrongen?" Att-bli-levande-begravd-under-rasmassor-rädd som jag är så skakade jag förbryllat på huvudet, men blev skiträdd och insåg att även jag såg röken längre bort. Tillslut sa dem i högtalarna att tåget var fast mellan Karlaplan och Gamla stan. Tiden gick, jag hade tom hunnit gå upp, köpa godis på Pressbyrån och gå ner igen och inget tåg hade passerat, cirka 45 efter jag hade kommit så kom två poliser gående i perrongen. Precis när de gick förbi mig så frågade den ena den andra:
"ska vi börja skjutsa ut folk än, eller vad tycker du?"
Då sprang jag fort som fa-an upp för trapporna, och såg hur mitt liv passerade mig i ett woosh, trodde seriöst någon tänkte spränga upp Östermalm i bitar.
På detta foto så var jag på väg till Cinderella-båten där min lilla farfar firades (eller lilla och lilla, han fyllde 80 bast). Så himla ofräscht med alla "äldre, överförfriskade, mulliga män" (=gamla, aspackade, överflödigt feta gubbar) som gick förbi mig och mumlade till varandra "hon var fin hon, riktigt fin... liiite ung kanske...". Hejhej våldtäkt.
Extra kul att man också går vilse (lokalsinne är likamed noll) säkert 7 gånger på 20 minuter, och en smal liten medelåldersman följde efter mig i hopp av att jag skulle komma till en dead end så han skulle kunna hoppa på mig. Kände en viss press att hitta tillbaka då, om man säger så. Sedan när jag kommer in i något knatteland och tror jag är i säkerhet så ropar en kille "nu stänger vi knatteland, alla går ut NU, hitta utgång!" och jag springer runt där bland bollhav och kvarglömda leksaksbilar i panik av att jag inte kommer hitta ut.
Som ni märker hittade jag ut och sitter på landet nu, chillers!
Ps, denna man valdes år 1997 till en av de femtio vackraste personen av People. Kan intyga att dem valde rätt.
Imorgon är min första arbetsdag i mitt liv. Lite pirrigt, måste jag erkänna. Jag bär ju i min arbetsuppgift på ett stort ansvar där det krävs precision, fokus och tekniskt kunnande: jag ska strimla papper.
Jag vet, man kanske tänker: ska en flicka som aldrig har haft en jobb i sitt liv verkligen bära på detta ansvar att strimla 10 år gamla papper på sin mammas jobb? Jag förstår att detta kommer vara tre betungande dagar med pressen är stor på mig.
Hej alla, här ligger jag och har hört fågelkvitter sedan kl 01:00!
Förstår inte grejen, kan verkligen inte sova, klockan kunde lika gärna vara halv fyra på dagen.
Såhär ljust är det ute. Är nästan sugen på att ta en promenad istället. Rena och polerade fönster jag har föresten.
Funderar nästan på att dygna, även fast jag vet att det är en riktigt dålig idé, men kroppen verkar ju nu helt motarbeta allt som har med sömn att göra i alla fall.
Här, mina vänner, är jag när jag kör flakmoppe. Jag har nu vågat komma upp i hastigheten så-fort-att-man-måste-jogga-för-att-hänga-med.
Här är baksidan av Grönalund där jag och Micki hamnade när vi inte hann komma in innan de stängde för det var för fullt när Bryan Adams spelade. Vi har bestämt att bussen till höger är hans turnébuss.
Har lärt mig att lägga in youtube-videos. Så jäkla stolt.
Gillar att bilder från 9:ors baler börjar komma upp på facebook, där alla killar är 10cm kortare än tjejen i frack och fluga. Göll.
Själv hade man ingen bal i nian. Vi fick en finmiddag, som jag och en annan tjej anordnade på ett värdshus för att lärarna inte orkade. Annars hade vi fått äta skolmat i vårt klassrum, stora ambitioner från lärarna.
Denna helg har målet varit: sova, slappa, anstränga sig minimalt. Har än så länge lyckats. Liten ansträngning var det ikväll med sista föreställningen som sjöjungfruar, indianer och älvor, som jag nämnde igår. Men denna gång var det kul. Det är nämligen en stor skillnad på stämningen med föräldrars skrockande skratt och Danderyds-kids hånande skratt. När vi hade gjort vårt så satt vi under publiken (vars sittplatser var uppbyggda som på en trappa) och kikade genom springorna på resten av pjäsen. Kult!
Idag hade tvåorna premiär på sin Peter Pan-föreställning! Vi ettor spelade bara statister ("nej, jag anser inte er som statiser, Ellinor, ni är mycket ... mer." - min teaterlärare), i alla fall, vi var statister. Indianer och sjöjungfrur.
Det var egentligen jättepinsamt, massor av små "heihei, yia gåer på dagii"- people. Men äsch, ska inte vara neggo, det var väl okej.
Det är en video på Elliott före Bowie-tiden och hur han försöker ragga på den rosa tjejen (genom att stalka henne), men vid kvällens slut så vinner en annan kille hennes hjärta och får dansa med henne. Elliott försöker desperat imponera på henne genom ett solonummer. Tvek reslutat.
Så himla gulligt. Är deras största fan.
Märks det att jag inte har något att göra, eller?
Nya tröjan från Odd Molly föresten. Finfin, lite indian-style på ärmarna. Sen är baksidan fin med ett mönster. Kul.
Med kepan på så slipper man solen i ögonen och sånt.
Sitter på verandan med kissen. Grannarna kom precis hem med en vrålande unge. Hon springer fram och tillbaka på gatan. Hon har säkert kissat på sig, eller nåt. Disgusting.
Nu kom de andra grannbarnen med krigsmålningar över ansiktet till vrålande-huset och knakade på. Dem har kaniner som alltid rymmer iväg och som barnen+skrikade mamma+göteborsk pappa varje kväll springer efter. Barnen tror att om man klappar händerna och jagar kaninen så kommer de få tag i den. Bright kids.
Här är katten föresten. Happy, happy time... Veterinärerna tycker hon är tjock. Idealen har tom spridit sig till djuren. Hon råkar bara ha väldigt mycket päls, okej?
Titta, jag har gått och fått fräknar! Wie! (Ignorera mitt groda-utseende, liksom varför ler jag?)
Nu är det inga flera läxor, inga fler prov eller uppsatser! Funderar på vilken väska jag ska ta imorgon, med tanke på att den inte behöver fyllas med skolböcker och kan då vara i valfri storlek. Valfri: frihet. Njutning: total.
Är så himla peppad på att lämna Täby i slutet av juni, omringad av musik och främmande människor. Juste, vi måste träna på att sätta upp tältet. Undrar var det ligger någonstans..hm..
Ser nu Paranormal Activity-filmen jag fick av min moster i födelsedagspresent ligga dammig på bordet. Plasten sitter fortfarande runt. Har inte vågat öppna den, i fall onda andar skulle spridas i huset. Så låter plasten sitta kvar, som en lampa, på ett vet anden i lampan-vis liksom.
Så jäkla paranoid ibland.
(Och mais oui! Det är en ny header ni ser där uppe (extra cred till er som såg att jag även har lyckats flytta sidomenyn en bit åt höger.) Så stolt över mig själv att jag lyckades.)
Elliot: 'I wanna to just be how humans are...just how i am.
Mamma: Which is...?
Elliot: Beautiful.
Annars då? Nja, nje, hade matte nationella. När jag satt där på den 5:e uppgiften av 10 och precis halva tiden var kvar så började jag fundera.
"Jag kanske är dyslektiker? Det kanske är därför jag inte förstår något av den här skiten? Åh gud, stackars lilla mig!" Jag tittade melankoliskt ut genom fönstret och praktiskt taget såg hur mitt liv förändrades i just detta skede. Hur människor skulle nicka lite förstående när jag står och presenterar framför klassen och hakar upp mig. När läraren sätter handen på axeln på en när de andras provtid är slut och säga "men dyslektikerna får sitta kvar. För dem tar ju allt lite längre tid". Men sedan kommer jag på att jag läser ju faktiskt väldigt bra. Jag har ju inga speciella inlärningsproblem, förutom lathet.
Lite besviket tittar jag tillbaka på den omöjliga figuren på pappret.
"Nehe, dyslektiker kan jag inte vara då. Jag är alltså bara dum i huvudet."
I natt drömde jag om att hela min gamla klass skulle uppträda med vattenkrig. Vi hade lagt undan våra Mac-datorer (som vi också i verkligheten fick av skolan) i skogen som låg bakom scenen. Vi övade några gånger innan stunden var inne för uppträdandet. Precis då kommer jag på att min väska är borta, och som i de flesta drömmar så blir den där nedrans väskan det viktigaste i världen och jag börjar leta. När jag väl har hittat den så märker jag att jag har tappat mina röda gallonbyxor (som antagligen var en väldigt viktig del av uppträdandet) någonstans på vägen och börjar leta efter dem.
När jag väl har hittat dem så är föreställningen slut och jag vaknar.
Failar till och med i mina drömmar. Fascinerande.
Idag kom en gammal gubbe för att köpa min teleobjektiv som jag hade lagt ut på blocket. Av någon anledning blev jag jättenervös när han inspekterade den, som om jag försökte lura honom och egentligen var det han höll i bara en liten leksak i plast. Usch vad hemskt, fattade inte ett ord av vad han sa när han pratade sitt fotografiska språk. Var alldeles darrig efteråt.
Då kan vi stryka "försäljare" på listan "Vad jag vill bli när jag blir stor".
Föresten, det är 17 dagar till skolavslutning, men 9 dagar till sommarlov. Det känns lagom bekvämt.